26 Augusti.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men tänkte väl mest skriva detta inlägget till mig själv, att få ur mig saker och funderinga och frågor!
Jag har funderat länge på nu varför jag har fått panikångest,
men jag kommer inte på något vettigt svar, kanske är det något från min barndom eller för mycket stress att göra allt själv för det mesta, jag är inte den som ber om hjälp,
jag vill inte vara påträngade och be om hjälp, vill någon hjälpa mig så får dem erbjuda
mig den hjälpen.
När jag får mina panikångestattacker så känner jag mig yr, nästan svimfärdig, blir varm i hela kroppen,
illamående och bennen känns som spagetti och hjärtat slår som om jag sprungit ett maraton.
Efteråt blir jag så himla trött så jag bara vill gå och lägga mig.
Men attackerna har blivit lite bättre sen jag börja med medicinen och känner lite starkare,
visst vissa dagar är jobbiga fortfarnde, men jag tar mig fram ändå.
En vardag ser ut så här för mig, gå kl 6 på morgonen, sitta och lulla lite för mig själv, sen ska barnen väckas, efter det blir det frukost, byta blöjor, klä dem och klä mig själv.
Gå i väg till dagis och lämna barnen, under dem 5 timmarna barnen e på dagis så ska Wille ha mat och sysselsättas, sen ska barnen hämtas igen, sen här det hemåt och dax för fika, sen städa, diska, tvätta, laga middag, få barnen i säng, och mellan allt detta ska jag ha tiden till var och ett barn och leka och busa och prata med dem och mycket mer!
Alltså mina dagar är fullspikade, det finns alltid att göra när man har en hund och 3 barn =)
Det e inte som jag klagar eller inte klarar av det för det gör jag.
Första dagen jag gick till dagis efter sommarlovet så var det dax för Frida att inskolas, måndagen klarade jag inte så den tog P.
På Tisdagen så gick jag dit själv med alla barnen, grät nästan hela vägen dit, grät lite när jag kom in på dagis, jag var så nervös för det var nya människor, alltså dagispersonalen, nya barn, nya föräldrar, men gud vad kramen från Fridas "fröken" hjälpte mycket, jag gick dit hela den veckan och visst var det jobbigt vissa dagar men jag gjorde det.
Sen i Måndags var det dax igen och det gick hyfsat bra, sen har vi inte varit där mer, för Emil blev sjuk :(
Ibland kan jag nästan skämmas över att jag har panikångest, jag är rädd för att få det när jag är ute, därför får jag det, och närjag får det vill jag bara fly men det går inte allt, då känner jag mig bara
stirrig ett tag,men jag vet ju att det går över.
jag vill inte att någon ska tvinga mig till något, utan låt mig ta det i min takt, annars blir jag bara stressad och då kommer paniken!
Ibland när jag går och lägger mig så önska jag att jag är "frisk" på morgonen när jag vaknar,
men så går det inte till.
Jag måste gå till djupet av varför jag känner som jag gör, varför detta har kommit?
Jag har inte velat fråga någon typ i min familj om dem kanske vet orsaken, men lite vet jag.
och många gånger har jag bara gråtit, för att det varit så självklart men att jag inte sett det för än nu!
Är det så här det kan bli när man är vuxen??
Men rädslan och osäkerheten i mig är som ett litet förvirrat barn ibland!
Tack för idag!
